Från första klass till examen på Naturvetarlinjen var vi tre klasskamrater som följdes åt. Det var jag, Patrik Å och Peter Aa (Ja, hans efternamn började med dubbel-A:n, ett norskt ”Å” helt enkelt, vilket störde mig lite för han gled förbi mig till förstaplatsen i alla alfabetiska klasslistor, trots mitt ”Ab” i Abrahamsson). Vi var goda vänner, ett nördarnas triumvirat, som umgicks flitigt i och utanför skolan åtminstone fram till gymnasiet då jag fann andra, mer musikintresserade vänner. Musiken hade seglat upp som mitt dominerande intresse vid det laget.
Triumviratet. Från vänster till höger: Jörgen A, Patrik Å och Peter Aa.
En rolig grej jag gjorde med Peter Aa, någon gång under mellanstadiet tror jag, var en novellstafett. Vi turades om att skriva korta noveller i en liten bok. Det var roligt och sporrande att läsa vad Peter skrivit och sedan svara med något intressant. Det var alltså inte tal om någon följetong utan helt fristående berättelser. Boken (som fortfarande är i min ägo) fylldes och sen rann det ut i sanden.
Om man följer debatten om skolan så har man ju till slut vaknat upp till det uppenbara att digitala ”hjälpmedel” har allvarliga baksidor och att skriva med penna och papper och att läsa en fysisk bok har enorm nytta för utvecklingen av mycket mer än bara läs och skrivförmågorna. Ska bara få genomslag i skolverksamheten (dräpa digitaliseringslobbydraken är kanske första steget). Hur som tog jag initiativet att starta en novellstafett med mitt yngsta barn (snart 18 så barn och barn). Hon nappade på min startnovell och skrev en underbar liten historia tillbaka. Vill inte dela hennes berättelse men här är min korta novell CHAUFFÖR som pdf: chaufför