För de matematikintresserade så får jag tyvärr meddela att rubriken var klickbete. Det här inlägget handlar om bas i musiken.
Bas är ett tonregister som har alldeles särskilda akustiska kvaliteter. Riktigt låg bas kan även döva ”höra” (och dansa till) via kroppen om den är tillräckligt ljudstark. Andra gången jag såg Public Enemy så blev jag fysiskt illamående av basen. Första gången blev jag bara golvad av upplevelsen.
Här är 10 basister som gjort starkt avtryck på mig (alfabetisk ordning):
- Ron Carter För drygt 20 år sedan började jag intressera mig på riktigt för jazz. Ron Carter går inte att undvika. Han har spelat med allt och alla och man hör att det är han. Två personliga favoriter är med A C Jobim på fantastiska skivan Stone flower och på Steve Kuhns eponyma skiva Steve Kuhn. Finns en dokumentär på svt om Carter just nu.
- Holger Czukay är för mig ursprungligen inte bekant som basist utan som experimentell musiker som dök upp på David Sylvians (från bandet Japan) soloplattor. Men nyligen har jag upptäckt hans bakgrund i krautrocklegenderna Can och där spelade han bas och skapade tillsammans med fantastiske trummisen Jaki Liebezeit deras unika och hypnotiska driv. Skivan Tago mago är en favorit men det finns mycket.
- Derek Forbes var basist i Simple minds under deras bästa år. 80-talet var en tid då bas fick spela en framträdande roll i musiken och detta gällde definitivt Simple minds. Theme For Great Cities från Sons and Fascination är ett bra exempel.
Simple minds 1981. Derek Forbes längst till vänster.
- Simon Gallup Tidiga the Cure är ett annat band som lät basen ta plats. Jag misstänker att Robert Smith låg bakom mycket, även de minnesvärda basfigurerna men inte desto mindre gjorde Gallups basspel stort avtryck. Klassiska A forest är väl kanske det tydligaste exemplet. Gallup och Smith samarbetade faktiskt redan innan the Cure i kortlivade projektet Cult hero vars låt Cult hero också är en basfest.
Inte bara musikaliska hjältar. Jag ville ha frisyren också. Gallup till vänster.
- Peter Hook Joy division som blev New order är ytterligare exempel på band där basen får ta plats. Peter Hooks melodiska och chorusdränkta spel definierar deras tidiga sound. Första New order plattan Movement är min favorit. Soundet är fortfarande rått och naket.
Konvolutet är i matt papp som förstärker funkiskänslan. Bland de snyggaste omslagen som gjorts.
- Steve Kilbey Enigmatisk låtskrivare och sångare i the Church men också basist. Nu är väl kanske de ringande gitarrerna mer än basspelet det som utmärker the Church, men han är så cool och det är något med att han sjunger och spelar bas som får en synergi med ett spännande sångregister där han gärna sjunker ner i oväntat låga bastoner. Lyssna på Almost With You t.ex. Magiskt.
Fortfarande anslående snygg.
- Mick Karn Här är en som sticker ut. Bandet Japans basist som framförallt på plattan Tin drum hittade vad jag då upplevde som ett helt unikt sound. Har senare upptäckt hans idol Percy Jones (Lyssna på Eno:s Another green world t.ex.) som får man väl då erkänna var originalet. Hur som så funkade hans glissandorika basfigurer extremt bra ihop med det asiatiskt inspirerade soundet på framförallt Tin drum. Riffet i Sons of pioneers är oslagbart coolt.
- Bill Laswell är coolaste producenten som sedan 80-talet rört sig obehindrat mellan jazz, experimentellt, funk och hårdrock (Motörheads Orgasmatron). Han är också en riktigt tung basist. Plattan Low life med frijazzsaxofonisten Peter Brötzman och hans eget band Materials skiva Seven souls är favoriter.
- Chris Squire Proghjältarna Yes oefterliknelige basist. Han har ett helt eget sound. Kraftfullt och melodiskt. På Heart of the sunrise från skivan Fragile är han och trummisen Bill Bruford i en helt egen klass. Annars är skivan Relayer min Yes-favorit och där finns det ett överflöd av basbriljans.
- Tina Weymouth Talking Heads basist är avgjort inte könskvoterad. Hon spelar fantastiskt. Duoversionen av Psycho killer från konsertfilmen Stop making sense eller vad som helst från Remain in light eller Speaking in Tongues är mästerligt.
