…får vi skylla oss själva.
Jag önskar förstås inte att få rätt, men faktum kvarstår. Bara den helt ideologiskt förblindade tror att NATO-medlemskapet minskar risken för krig i Sverige (eller för den delen i övriga Europa).
I själva verket är det som om en orolig boende i ett utanförskapsområde med problem med gängkriminalitet, skulle bestämma sig för att gå med i ett av de rivaliserande gängen i tron att detta skulle öka hens trygghet.
Om ni tycker detta är en orimlighet eller överdrift så beakta för ett ögonblick den bisarra logiken bakom påståendet att världens största militärmakt är ett ”fredsprojekt”. En fred garanterad av ett ”kärnvapenparaply” vars bakomliggande strategi MAD (Mutual Assured Destruction) är att höja insatserna maximalt som en pokerspelare som går all in, i förhoppningen att bluffen inte ska synas (eller att motspelaren inte är irrationell).
Den oheliga alliansen Andersson och Kristersson och resten av ringledarna för denna rädslans indoktrineringskampanj har här visat sig vara den sämsta sortens ledare som likt Putin, Trump, Orbán, Erdogan, Modi, Netanyahu &c. visat sig antingen utnyttja en unik situation för att under odemokratiska former genomföra sin agenda (Kristersson). Något som annars inte låtit sig göras, alternativt (Andersson) böja sig inför en tillfällig opinionssvängning (vars varaktighet och ärligt talat vederhäftighet går att kraftigt ifrågasätta).
Grodan boll (ett bredare leende kan man väl svårligen få till) var nöjd när han fick klapp på ryggen av ”den fria världens” ledare (alternativt ”den store satan” som majoriteten utanför Europa lutar mer mot).