Vilket samhälle vill vi ha?
Tidö-regeringen vill uppenbarligen ha ett samhälle där vi är så otrygga som möjligt. Naturligtvis säger de tvärtom (vem skulle rösta för otrygghet?). Den bisarrt uppblåsta hotbilden från triumviratet terror/förestående krig/gängbrottslighet är ideologiskt motiverad. Man vill ha rädda medborgare för att motivera repressiv och söndrande politik på alla möjliga plan och militarism förstås. Vi är bara nästan i NATO och redan byter rädslan fokus till att denna organisation ska falla ihop som följd av en eventuell Trump-vinst i nästa amerikanska val.
Sen får vi inte glömma att högern företräder kapitalet. Det betyder att arbetskraften också behöver hållas otrygg och lydig. ”Arbetslinjen” saluförs med sin uppsida ”Det ska löna sig att arbeta” men hela dess idé är i själva verket andra sidan av myntet: ”Det ska definitivt kosta att inte arbeta”. Officiellt är idén att detta skapar incitament som gör arbetsmarknaden mer välfungerande. Lägre arbetslöshet brukar det talas om, men kapitalet/arbetsköparna vill ju inte ha låg arbetslöshet så det är uppenbarligen inte målet. Det är rent nonsens, vilket alla som någonsin varit på en arbetsplats innerst inne vet. Rädslan för otrygg arbetslöshet skapar bara inlåsningseffekter och inlåsta människor brukar inte må bra och mycket riktigt så är stora delar av den sysselsatta arbetskraften alienerad och utbränd.
Nu aviserar arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson en stramare a-kassa. Helt i linje med otrygghetsprincipen. Förslaget saluförs med den bisarra metaforen att den ska vara en ”en studsmatta till nya möjligheter”. Lägre ersättning (för de flesta dock inte för de med hög inkomst förstås) som tidsbegränsas – Tjo hopp!
Aftonbladet kallar det en studsmatta in i helvetet vilket får mig att associera till något helt annat och betydligt trevligare nämligen filmen Ascenseur pour l’échafaud eller som den heter på svenska Hiss till galgen. En riktigt bra franska nya vågen film med ännu bättre musik av Miles Davis.