Tangerine Dreams internationella genombrottsskiva Phaedra firar halvsekel i år. Phaedra är bandets femte skiva och påbörjar en ny musikalisk period för bandet. Efter vad som brukar kallas de rosa åren (deras första skivbolag Ohr:s logotyp var rosa) så blev de nu kontrakterade av Richard Bransons nystartade Virgin records. Bytet av skivbolag sammanfaller med att de hittar sitt mest berömda sequencerdrivna sound. Det som numera benämns Berlin school (ex TD-medlemmen Klaus Schulze ska nog också ha del av äran för att ha utvecklat det soundet, men hans första sequencerdrivna skiva Timewind är från året efter).
Jag har nyligen läst TD:s grundare Edgar Froeses postuma självbiografi Force majeure och även en lång artikel om Phaedra i tidningen Prog. I tidningsartikeln minns en av de tre dåvarande bandmedlemmarna Peter Baumann inspelningen av skivan i Bransons lantegendom/inspelningsstudio the Manor som en fantastisk upplevelse medan Froese beskriver det som en mycket besvärlig inspelning med otaliga tekniska problem (det droppade vatten genom taket in i det ålderstigna slottet så all deras känsliga elektroniska utrustning fick kläs i plast t.ex.), kulturkrock med studiopersonalen, dålig mat och en stor lufsig hund som vid ett tillfälle urinerade på en av Froeses synthar. Ändå tackar man särskilt personalen på konvolutet för att de gav ”the background atmosphere to produce this album” och man återvände för att spela in sina två nästföljande skivor.
Chris Franke och Peter Baumann med synthbonanza
Första gången jag hörde Phaedra var sannolikt kring 1980 när min kusin introducerade TD för mig. Jag minns att jag frågade min engelskalärare vad Phaedra betyder men hon kunde inte svara. Vi hade ett ordentligt uppslagsverk hemma men jag hittade inget där, antagligen för att jag inte kollade efter den svenska stavningen Fedra. Numera är det bara att googla så får man reda på att det är ett antikt grekiskt drama om drottning Fedra som förälskar sig i sin styvson (det går förstås illa). Kanske kan man läsa in en lite ödesmättad känsla i musiken.
Redan på nivån av artefakt är skivan en höjdare. Påkostat utvikskonvolut med riktigt snygg form.
Detalj från framsidan.
Det är åter Froese som denna gång (han ligger ju bakom många av TD-omslagen) gjort helt abstrakt konst i blå toner med intressanta strukturer från närmast airbrush till gyttja. Passar mycket bra ihop med musiken också som ofta har en liknande monokrom, flytande och diffus kvalitet.
Man ska gärna lyssna på Phaedra högt så att man hör alla subtila skiftningar och känner kraften i basen. Chris Franke trakterar för första gången det stora modulära Moog-systemet. Bandet la tydligen hela förskottet för skivan på att köpa denna monstersynth från en musikstudio i Berlin (som i sin tur köpt den från Rolling Stones. Stenarna var nyfikna på den nya tekniken men tröttnade tydligen. Kostade $15,000 då vilket motsvarar över en svensk miljon 2024. Systemets sequencer ger den annars ofta eteriska och flytande musiken ett pumpande driv. Froese spelar även ett basostinato som fyller samma funktion som får mig att associera till Pink Floyds samtida låt Echoes. B-sidans Mysterious semblance at the strand of nightmares (vilken titel) är ett solostycke av Froese och avslutande Sequent C är helt Baumanns verk. Dessa två titlar är de enda under hela 70-talet som inte har hela bandet som upphovsmän.
Till sist ett tips. Edgar Froeses första soloskiva Aqua är gjord nästan samtidigt som Phaedra och fungerar sömlöst som fortsättning om man vill få mer av Phaedra-upplevelsen. Det finns också en sentida Deluxe Version (exempelvis på Spotify) av Phaedra med nästan 2 timmar outtakes och alternativa versioner men personligen tycker jag inte det tillför jättemycket. TD:s musik vid denna tid var helt improviserad och deras storhet bestod nog mycket i förmågan att välja ut de delar som faktiskt fungerade av vad jag förstår var ett enormt grundmaterial.
Grundaren av TD Edgar Froese c:a 1973