Skrev en debattartikel mellan jul och nyår. Debatt kommer från franskans débattre (tvista, växla ord, slå omkring sig). Får mig att tänka på kapten Haddocks klassiska invektivramsa: ”Anfäkta och anamma”. Det är lätt att bli uppjagad, lite löjlig.
Allt var inte frid i världen vid denna tid nämligen och jag var just uppjagad och fick ett uppslag till en pedagogisk figur. En relevant, kännde jag, historisk parallell att ha som måttstock för att bedöma rimligheten i den städsevarande situationen. Historiska jämförelser är alltid en aning tveksamma, som L. P. Hartley skrev i The Go-between:
The past is a foreign country; They do things differently there.
Trots det är jag ok med idén, men utförandet blev onödigt raljerande och ärendet i sin helhet förstås hopplöst. Den blev refuserad av de tre stora dagstidningarna. Med rätta känner jag nu. Hade inte fått någon att byta åsikt och bara tagit plats från mer konstruktiva texter om vad som faktiskt behöver göras oavsett vad man tycker i frågan. Tror Jan Guillou uttryckte det bäst när han beskrev det som en konflikt där båda har rätt. Det handlar förstås om Israel-Palestina.
Här är då min debattartikel trots allt.
Minns någon La Mon-bombningen?
IRA brandbombade 1978 en restaurang vid namn La Mon, dödade 12 och skadade ytterligare 30 personer. Alla oskyldiga civila i konflikten med Storbritannien. Ett fasansfullt terrorbrott.
Vad som sedan INTE hände var att James Callaghan, Storbritanniens dåvarande premiärminister deklarerade fullskaligt utrotningskrig mot IRA, låt säga under något pompöst namn, exempelvis Excalibur, för att prompt bomba Belfast tillbaka till medeltiden och döda tiotusentals civila irländare. Han deklarerade heller inte att det inte var mer än rätt och rimligt, då det också drabbade en och annan IRA-terrorist och det var ju de som började (en motivering på en bisarr etisk sandlådenivå).
Nej, inget av detta hände och hade aldrig tillåtits hända eller åtminstone inte applåderas/tolererats av några andra ledare. Thorbjörn Fälldin hade inte med allvarsam min och huvudet på sned gett sitt samtycke.
Vad är då skillnaden mellan detta kontrafaktiska scenario och Netanyahus operation Iron Sword? Det är inte de drygt fyra decennier som passerat eller skillnaden i antalet offer.
Svaret är bara alltför uppenbart. Anledningen att det israeliska vedergällningskriget får fortgå är en kombination av västcentrisk imperialistisk historia, islamofobi och på sina håll, tydligast i Tyskland, hyperkorrektion av den egna historiens antisemitism.
Den officiella svenska hållningen förklaras ännu mer cyniskt av en politisk vilja, som glädjande och hoppingivande faktiskt i stort saknar folkligt stöd, av att av vara på ”rätt” sida (läs USA och tänk NATO-ansökan).
Frågan är om vi kommer ha varit på rätt sida av historien.