En ny kategori: Tjock-TV.
Tänkte roa mig med att minnas mina tidiga formativa TV-upplevelser. Begränsar mig till TV-serier. Har låg tolerans för nostalgi och bakåtblickande men kanske finns här något intressant ändå.
Plockar en ur högen. Inte rangordnat. TV-serien Mission: impossible. Wikipedia upplyser mig om att den hette På farligt uppdrag på svenska.
Verkar som jag var i 10-årsåldern när jag såg den. Då var serien ungefär lika gammal som jag. Vinjetten med den brinnande stubinen är förstås klassisk. Lalo Schifrins genredefinierande agenttema i 5/4-takt är fortfarande bäst. Det dröjde 20 år innan jag plockade upp den bollen och på riktigt förstod Schifrins geni. Nu äger jag nästan allt han gjort (Note to self: gör 10 bästa Schifrin-albumen).
Skådespelarna Martin Landau och Barabara Bain minns jag tydligt, men det kanske är för att de båda hade huvudroller i en annan Tjock-TV-klassiker: Månbas Alpha (Space: 1999) Tydligen var Leonard Nimoy (Spock i Star Trek) även med.
En sak jag tänker på nu i efterhand är det återkommande temat med falska personligheter. M:I-teamet hade någon sorts utrustning som gjorde superrealistiska ansiktsmasker (även rösten manipulerades på något sätt). Detta användes för att infiltrera eller lura ”bad guys” på olika sätt. En sorts analog deep fake-teknik. Undrar om dagens säkerhetstjänster använder sådant på en digital arena?
Jag umgicks mycket med min kusin på den tiden. Han hade en rullbandspelare som vi använde när vi lekte Mission:impossible. Varje avsnitt börjar nämligen med att M:I-teamet får ett uppdrag levererat via en rullbandspelare, som sedan självdestruerar för att inte lämna några spår. Vi brände inte upp vår rullbandspelare, men vi spelade in uppdragsbeskrivningar. En intressant grej är att jag minns att vi gick till våra föräldrar för att få förslag på bra amerikanska namn. Det tänker jag nu tyder på att utsattheten för amerikansk kultur var enormt mycket mindre än idag. Mina barn skulle ha svårare att hitta på svenska namn.
Om man jämför TV-serien och filmserien med Tom Cruise så är det lika tydligt som ledsamt att vi (det amerikanska/västerländska vi:et då) gått från tron på att folk som samarbetar kan åstadkomma det omöjliga till att detta i huvudsak (Cruise har väl ett team, men ändå inte) är något exceptionella individer ska åstadkomma. En ideologisk förskjutning som förklarar mycket av vad som skaver i samtiden.