Så här långt har inläggen på den här bloggen mest skummat ytan. De verkligt svåra frågorna har lyst med sin frånvaro. Det är dags att ändra på det. Man måste kunna adressera elefanten i rummet även om den kan få panik och eventuellt krossa en i sin flykt. Självklart pratar jag om den mest centrala av alla existentiella frågor: ”Vad är konst?”
Det finns många fantastiska beskrivningar av vad konst är som surrealisten Isidore Ducasses ”det slumpartade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord” eller oväntade exempel som när Karlheinz Stockhausen utsåg 9/11 till ”the greatest work of art ever”.
Jag vet inte om jag håller med om någon av dessa, men paradoxalt kan jag se att de i sig själva helt klart är konst.
Här är två truismer: ”Det går inte att tävla i konst” och ”Konst kan aldrig vara på en marknad” Konst är omätbar i någon för konsten relevant mening och tävlan förutsätter något mått. När ett verk av, låt säga Picasso säljs för många miljoner så är det inte konstverket som säljs utan enbart dess fysiska identitet. Inte riktigt plats här för hela den utläggningen men identitet har tre väsensskilda delar; en fysisk, en utilitär och en symbolisk. Okunskapen om detta är en källa till förvirring i otaliga frågor. Återkommer till det i annat inlägg.
Det existentiella med frågan om konst i min mening är dess koppling till medvetandet och detta medvetandes ”frihet” (Frihet kommer utvecklas i ett kommande inlägg ”jagets kosmologi #1” som är i pipeline.) att definiera individuell eller kollektiv livsmening. Jag känner att konst helt enkelt är medvetandets syfte.
Rundar av med en liten muntration. Slog mig att ordet kanon som i ”litteraturkanon” och dess homograf kanon som i ”luftvärnskanon”, liksom ringar in vår fnåskiga Tidö-regerings hela ideologi.
Här kommer nästa inlaga från min och min dotters novellstafett. Den har titeln ”verkshöjd”.