Läser ledare i Aftonbladet. Det handlar om public service, som nu får mindre resurser och får dra ner i sin verksamhet och säga upp medarbetare. Aftonbladet ondgör sig korrekt över att sr/svt under en längre tid anpassat sig till ytterhögerns narrativ om det vänsterliberala public service och av tilltagande rädsla för politiska konsekvenser (t.ex. indragna resurser) överkompenserat inför denna mer högljudda än månghövdade (SD:s trollfabriker och Timbros ylanden i natten) kritik.
”vänsterliberal smörja rakt igenom” Åkesson om P3
Jag skulle vilja tillägga att problemet går djupare. Det som verkligen är akilleshälen på försvaret av public service är att man inte står upp för vad som är public service grunduppdrag. Det verkar som att det finns en sorts idé om att det ska vara en gemenskaphetsskapande plats, en sorts referensram för så många människor som möjligt. Att det är ett värde att man kan komma till jobbet och börja snacka om På Spåret eller Mello och sannolikheten är hög att dina arbetskamrater vet vad du pratar om. Detta brukar benämnas ”lägereldsprogram” Stora sportevenemang är liknande. Man vill vara relevant och kvantitativa mått, som tittarsiffror, är ju så förledande enkla att argumentera med.
Men i detta feltänk har alltid funnits, och det blir nu allt tydligare, fröet till public service undergång. För det urholkar och tar plats från de verkliga argumenten för public service. Vad är det som en fri mediemarknad inte kan leverera men som ändå är kritiskt för ett demokratiskt välfungerande samhälle? Inte särskilt svårt att argumentera för egentligen om man bara vill.
Som det är nu så är det som om fri tandvård för barn försvarades med att de små klistermärkena efter behandlingen är väldigt uppskattade.