Mycket saluförande av rädsla på senare tid. Senast ÖB (han är terrorklassad av mig) som tycker vi ska vara redo för att ryssen invaderar. Sen har vi gängkriminaliteten som tydligen är systemhotande och ett relevant hot mot gemene man. Man kan råka vara i skottlinjen eller bli ihopblandad med någon och få sitt hus sprängt i bitar. Inget av detta är i realiteten särskilt sannolikt om man jämför med vida mer oroande hot som bilolyckor, sjukdom, våld i nära relationer &c.
Ett annat hot (förvisso även ett potentiellt hopp) som däremot mycket väl kan visa sig relevant är AI-utvecklingen. Max Tegmark skriver i sin bok Liv 3.0 om hur det skulle kunna gå till om ett AI blir superintelligent. Det är ett scenario som jag håller för vida mer verklighetsförankrat än något för rysk invasion (insändare i DN på ämnet). En annan ofta citerad vision av AI-undergången kommer från Nick Bostrom som skisserat ett scenario, där en superintelligent maskin programmerats till att maximera framtida gemproduktion, vilket får den att bestämma sig för att genast utrota mänskligheten, då den ju helt korrekt förutsett att vi annars skulle försöka stoppa dess planer på att omvandla hela solsystemet (inklusive oss människor) till en jättelik hög med gem. Den banala gemproducerande ondskan.
Tyvärr är det i själva verket värre än så. Som min favoritfilosof Slavoj Žižek (kommer skriva mer om honom senare) uttrycker det ”Vi behöver inse att ljuset i slutet av tunneln bara är ett annat tåg på väg mot oss”. Bara genom att ha modet att omfamna hopplösheten kan vi agera på ett sätt som kan återge oss hoppet.
Det finns redan en djupt främmande artificiell intelligens, en kraft större än vi kan tygla och vars mål inte är människans väl utan helt egna, lika enkelspåriga som undergångsgaranterande mål som någonsin den gemproducerande super-AI:n, nämligen det kapitalistiska systemet.
Överallt och ingenstans. Vi som konsumenter och producenter, våra kapitalistiska samhällen, regeringar, företag och banker är mjukvaran som kör denna AI. Vi tror att vi är i kontroll när vi snarare är ersättningsbara mikroskopiska halvledare djupt inne i ett chip som ser och förstår föga av vad våra handlingar skapar. Behöver jag säga att ingen har aning om var avknappen sitter.