Fick en väldigt snygg LP i posten förra veckan. Musiken av Karl-Birger Blomdahl var förstås den primära anledningen till att jag köpte den men kolla formgivningen på denna.
Två Blomdahlska mästerverk. Sisyfos har visst två klot. Forma ferritonans på ett schysst järnrör
Myten om Sisyfos är ju rimligt känd och refereras till vardagligt i uttryck som ”rena Sisyfosarbetet”. Det avser då ett fruktlöst evighetsarbete. Mer filosofiskt skrev 1957 års Nobelprisvinnare för litteratur Albert Camus i sin Le mythe de Sisyphe (sv. Myten om Sisyfos) att vi måste föreställa oss Sisyfos som lycklig:
…i en värld utan gud och utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och en paradoxal kärlek till livet. l
Detta läser jag på baksidan av boken. Testade det på en granne på vårt sommarställe en gång när vi rensade ogräs i den gemensamma gången utanför stugorna.
– Man måste föreställa sig Sisyfos som lycklig, sa jag och fick ett snett leende tillbaka.
Alla känner till Sisyfos straff; att för evigt rulla ett enormt klot upp för en kulle bara för att nästa dag och i all evighet behöva upprepa samma enorma ansträngning (Läs gärna Stephen Frys Mythos för en underhållande tolkning av denna och många andra grekiska myter). Inget lindrigt straff. I klass med Prometheus som kedjades fast vid en klippvägg. Varje dag kom en örn och hackade ut hans lever, men som sedan växte ut på nytt.
I dessa tider av tilltagande legal repression så kanske man kan få in dessa straff i brottsbalken. Påföljd vid ”Ringaktande av svenskhet” eller nån liknande, säkert kommande brottsrubricering.
Men hur många känner till Sisyfos brott? Visar sig att han var en skitstövel som stal, våldtog och var ogästvänlig (just det var tydligen riktigt illa). Dessutom var han slirig och lyckades lura själva döden vid upprepade tillfällen.
Jag börjar tänka på vem som är dagens Sisyfos. Kanske inte vem utan snarare, vilken attityd som är Sisyfosk. Här vill jag kritisera idéen och attityden smarthet. Smart från engelskan är synonymt med tight, alltså snålt tilltagen. Det finns en anda av snålhet, en tendens till genvägstänkande inbyggt i önskan att vinna någon fördel, att vara effektiv. Jag får jättedåliga vibbar så fort något presenteras som smart; smartphone, ett smart deal, smartaste sättet att bli rik/smal/lycklig. Ett ideal för vår tid. Gör det oss till skitstövlar? Skulle misstänka det.
Tillbaks till musiken. Karl-Birger Blomdahls Sisyfos från 1954 är ett fantastiskt verk. Balettmusik som spritter och överöser en med klanger som bara Blomdahl kan trolla fram. Den pekar fram mot nästa balettverk Minotaurus som var verket som fick mig att bli Blomdahlare på allvar och förstås världssuccén Aniara från 1959, den första rymdoperan.
Scenografi från uruppförandet av Aniara. Überhippt än idag. Tydligen väldigt klara färger. konstnären Sven X:et Erixsons arbete.
Till vänster poeten Erik Lindegren (läs hans Mannen utan väg) som skrev libretto till operan Aniara efter Harry Martinssons dikt och till höger maestro Blomdahl.
Forma Ferritonans skrevs för invigningen av Oxelösunds järnverk (1961). Uruppförandet var på själva järnverket vilket tydligen var ett riktigt dåligt val för till och med Blomdahls kraftfulla klanger drunknade i maskineriets dån.