Fick en väldigt snygg LP i posten förra veckan. Musiken av Karl-Birger Blomdahl var för­­stås den pri­­m­ära an­­­ledn­­­ingen till att jag köpte den men kolla form­­­givn­­­ingen på denna.

Två Blom­­dahlska mäster­­verk. Sisyfos har visst två klot. Forma ferri­­tonans på ett schysst järnrör

Myten om Sisyfos är ju rim­­ligt känd och re­­­fere­­­ras till var­­­dagligt i ut­­­tryck som ”rena Sisyfos­­­arbetet”. Det avser då ett frukt­­­löst evig­hets­­­arbete. Mer filo­­­sofiskt skrev 1957 års Nobel­­­pris­­­vinnare för litter­­a­tur Albert Camus i sin Le mythe de Sisyphe (sv. Myten om Sisyfos) att vi måste före­­­ställa oss Sisyfos som lycklig:

i en värld utan gud och utan mening vinner vi vårt värde i en med­­­veten livs­­­duglig hållning mot hopp­­­lösheten och en para­doxal kärlek till livet. l

Detta läser jag på bak­­­sidan av boken. Testade det på en granne på vårt sommar­­­ställe en gång när vi ren­­sade o­­gräs i den gemen­­­samma gången utan­­för stug­­orna.

– Man måste före­­­ställa sig Sisy­­­fos som lyck­­lig, sa jag och fick ett snett leende till­­­baka.

Alla känner till Sisy­­­fos straff; att för evigt rulla ett enormt klot upp för en kulle bara för att nästa dag och i all evig­­­het behöva upp­repa samma eno­­rma an­­­sträng­­­ning (Läs gärna Stephen Frys Mythos för en under­­håll­­ande tolk­­ning av denna och många andra grek­­iska myter). Inget lind­­­rigt straff. I klass med Pro­me­­theus som kedj­a­­des fast vid en klipp­­­vägg. Varje dag kom en örn och hack­­­ade ut hans lever, men som sedan växte ut på nytt.

I dessa tider av till­­­tagande legal re­­­pres­­­sion så kanske man kan få in dessa straff i brotts­­­balken. På­­följd vid ”Ring­­­aktande av svenskhet” eller nån lik­­­nande, säkert kom­­mande brotts­­­rubric­­er­ing.

Men hur många känner till Sisy­­­fos brott? Visar sig att han var en skit­­­stövel som stal, våld­­­tog och var ogäst­vänlig (just det var tyd­ligen riktigt illa). Dess­­­utom var han sli­­rig och lyck­­­ades lura själva döden vid upp­­­repade till­­­fällen.

Jag börjar tänka på vem som är dag­­­ens Sisy­­­fos. Kanske inte vem utan snar­­­are, vil­ken att­i­­tyd som är Sisy­­­fosk. Här vill jag kriti­­­sera idéen och atti­­­tyden smart­­­het. Smart från engel­­­skan är syno­­nymt med tight, allt­så snålt till­­­tagen. Det finns en anda av snål­­­het, en ten­­­dens till gen­­­vägs­­t­änk­­ande inbyggt i önskan att vinna någon fördel, att vara eff­ek­­tiv. Jag får jätte­­­dåliga vibbar så fort något pre­sen­­te­ras som smart; smartphone, ett smart deal, smart­­aste sättet att bli rik­/­­smal­/­­lycklig. Ett ideal för vår tid. Gör det oss till skit­­­stövlar? Skulle miss­­­tänka det.

Till­­­baks till musiken. Karl-­Birger Blom­dahls Sisy­fos från 1954 är ett fan­ta­­st­iskt verk. Balett­­­musik som sprit­t­­er och över­­­öser en med klang­­er som bara Blom­dahl kan trolla fram. Den pekar fram mot nästa balett­­­verk Mino­­­taurus som var verket som fick mig att bli Blom­­dahl­are på allvar och för­stås världs­­­succén Aniara från 1959, den första rymd­­­operan.

Sceno­­grafi från ur­­­upp­­föran­­det av Aniara. Über­­­hippt än idag. Tyd­­­ligen väl­­digt klara färger. konst­­­nären Sven X:et Erixsons arbete.

Till vänster poeten Erik Linde­­gren (läs hans Mannen utan väg) som skrev libr­­etto till operan Aniara efter Harry Martins­­­sons dikt och till höger maestro Blomdahl.

Forma Ferri­­­tonans skrevs för in­­­vig­­n­ingen av Oxe­lö­­sunds järn­­­verk (1961). Ur­­­upp­­­föran­­­det var på själva järn­­­verket vilket tyd­­­ligen var ett rikt­igt dåligt val för till och med Blom­­­dahls kraft­­­fulla klanger drunk­­­nade i maskin­­­eriets dån.