När jag gick i lågstadiet var jag väldigt lång för min ålder. Mina klasskamrater kallade mig ”kärvänligt” Långben. Jag minns inte att jag tog särskilt illa vid mig, däremot att det var en fördel i många sammanhang att vara lång. Varje rast spelade vi fotboll och min längd gav mig en tydlig fördel i räckvidd. Ibland körde vi kapplöpning. Ett steg för mig krävde två för mina medtävlare.
Långben sticker ut i blekblå T-shirt. Långhårig redan då.
Något senare i mellanstadiet fick jag smeknamnet Professorn, för att jag hade lätt för skolan och var, vad man redan då men mer nedsättande kallade för nördig.
25 år tidigare på andra sidan jordklotet i Japan föddes en av mina största ledstjärnor Ryuichi Sakamoto (1952 – 2023). Hans smeknamn som firad och berömd musiker kom också att bli Professorn. Han är vida mer förtjänt av det men jag gillar att känna mig på något sätt kopplad till honom. Och kopplad är jag på fler sätt. Hans musik har haft enorm påverkan och gett mig fantastiska upplevelser genom åren från genombrottet med det banbrytande bandet YMO (Yellow Magic Orchestra) i slutet av 70-talet, följt av en enorm och unikt varierad produktion i eget namn fram till hans alltför tidiga bortgång. Hans rent musikaliska produktion skulle ha räckt (Oscar-vinnande filmmusik och album i eget namn och samarbeten med en osannolik bredd från klassiskt till Bossa Nova och inte minst elektronisk musik) men det som verkligen gör honom till en ledstjärna är hans enorma humor, intelligens och humanistiska filosofi där ekologi och pacifism var centralt. Han var även aktivist. Startade kampanjer mot landminor och kärnvapen (även kärnenergi riktigt nog, efter Fukushima) men också för att rädda skog och för hållbarhet och ekologi i stort.
Omslag till skivan med det aptonyma namnet Beauty.