Wisdom of the Crowd benämns ett fenomen där en grupp av varandra oberoende (viktigt) individer med stor precision kan göra vissa sorters kvantitativa uppskattningar. Det klassiska exemplet är när 800 besökare vid en lantmässa 1906 fick gissa vikten av en slaktad oxe och hamnade inom 1 % felmarginal.
Uppskattningsvis 250 g
Inte så konstigt om man betraktar det statistiskt, en normalfördelning av gissningar kring ett värde. Det borde kanske inte benämnas visdom, mer funktionalitet (något en välkalibrerad våg skulle gjort ännu bättre). Fungerar förstås bara om det inte finns en förutfattad mening eller lutning (vad är bias på svenska?) i gruppen. Däremot är det inget problem om många i gruppen är vilt okunniga. Det jämnar ut sig och de initierades gissningar skapar tyngdpunkten.
Det finns även en ganska uppmärksammad bok från 2004 med Wisdom of the Crowd som titel. Den driver tesen att tyngdpunkten i summan av mångas åsikter (inte bara kvantitativa uppskattningar som ovan utan i princip i vilken fråga som helst) är mer pålitliga än expertutsagor. Detta fick en del uppmärksamhet eftersom det tycks stå i strid mot kända grupproblem som tanklöst flockbeteende/masspsykos &c. Bara skenbart dock, då det inte finns någon motsättning utan fenomenen är båda verkliga men beroende av förutsättningar som uppgiftens natur och gruppens sammansättning och dynamik.
Då till mitt verkliga ärende: Gruppidentitet. Jag har ju skrivit om min bild av jaget och identitet sedan tidigare men det är ofullständigt utan att också väga in den sociala kontexten. Den centrala frågan, som anknyter till WOTC ovan, är: Vad gör vissa gruppidentiteter positiva och funktionella och andra negativa och destruktiva? och ur vilka perspektiv är dessa omdömen giltiga?
Min utgångspunkt är att vi alla (den mycket stora majoriteten åtminstone) har ett evolutionärt utvecklat behov av gruppgemenskap. Vi är sociala varelser som det heter. Isolering och ensamhet smärtar. Det är därför extremt viktigt att skapa möjligheter till sociala band men kanske inte vilka som helst.
Man skulle kunna ge sig på en taxonomi av gruppidentiter efter sådant som gruppens storlek eller huruvida gruppen är abstrakt eller konkret, dvs baserad på en idé (kommunister, kristna) eller ett sakförhållande (brunhåriga, tonåringar). De konkreta grupperna är potentiellt problematiska i det att de är stängda. Vem som helst kan (och bör) identifiera sig som kommunist men en 50-åring får det svårt att bli del av gruppen tonåringar. Könsidentitet är ett exempel på just denna problematiska natur av konkreta grupper. Man ska komma ihåg att det inte är något naturgivet att vi just delar upp oss i tex kön eller ålder. Det är skapade kategorier som fyller vissa funktioner i vissa kontexter men som också skapar problem i andra (ålderism, sexism). Så där är en princip:
Öppna gruppidentiter är bättre än potentiellt stängda.
I sin bok Slapstick or Lonesome No More låter Kurt Vonnegut staten skapa s.k. extended families genom att tilldela alla ett extra mellannamn (Daffodil-11 är ett exempel. Raspberry-19 ett annat). Problemformuleringen, att moderniseringen gjort oss ensama och olyckliga, är korrekt men just denna lösning bryter mot ovanstående princip. Mycket bra bok dock och Vonnegut är förstås medveten om att det inte skulle fungera som avsett, men desto bättre som satir över ett urspårat samhälle.
I boken blir Dr. Wilbur Daffodil-11 Swain president med dennaa slogan.
Den andra principen jag funnit, och den är vida viktigare, är:
En gruppidentitet ska vara självdefinierande, inte en negation av en annan gruppidentitet.
Sådana anti-grupper tenderar att bli negativa och destruktiva. I förlängningen antisociala helt enkelt. Detta betyder förstås inte att idébaserade grupper inte kan stå i konflikt med varandra. Sverigevänner hade kanske varit en ok gruppidentitet om det inte vore så plågsamt fokuserat på vad Sverige inte är och med så patetiskt lite och meningslösa, motsägelsefula idéer om vad exakt man är vän av i sitt föreställda Sverige, för att ta ett exempel. Delar av supporterkulturen kring fotboll (det var ju EM nyligen) verkar också huvudsakligen definierad negativt med våldsamma och direkt destruktiva följder för vad de utger sig vilja stötta.
Politiskt bör man fundera över vilka strukturer som gynnar framväxten av goda grupper och vad som gör det motsatta (Tidö-gänget men även S och C är rena katastrofen här) men även vilka krafter som helt enkelt föredrar oss ensamma och splittrade.