Brian Enos första uttalade ambientskiva är Ambient 1: Music for airports. Musik för en speciell miljö och situation (transit). Tydligen var Eno flygrädd och ville göra musik som avdramatiserade miljön för honom.
Låg i badet häromdagen och kom att tänka på att jag under en period knöt just badkar till särskild musik. Jag bodde i en alldeles för stor lägenhet efter att en relation tagit slut (staten betalade hyran eftersom jag gjorde vapenfri tjänst så jag bodde kvar) Badrummet var granne med vardagsrummet så jag kunde lätt vinkla om högtalarna och få hi-fi ljud i mitt badkar. Musiken jag lyssnade på var David Byrnes The Forest. Byrnes andra soloskiva efter Talking Heads. Det är kvasi-klassisk (senromantisk) mörk instrumantalmusik inspirerad av Gilgamesheposet. Musiken är bitvis dramatisk och jag lyssnade högt så det var inte överhuvudtaget ambient i den meningen men det blev för mig musik för en speciell miljö och situation. Lyssnade på musiken igen nu (utan badkar dock) och det är fortfarande spännande även om mina öron nu fått andra mer utmanande referensramar för klassisk musik som kanske får det att låta lite snällare än jag upplevde då. Rekommenderad lyssning ändå och perfekt längd för ett långbad.
Apropå bad och musik såg jag om den franska 80-talsfilmen Diva nyligen. Minns att den gjorde starkt intryck då och den håller fortfarande. Regissören Jean-Jacques Beineix hade avgjort känsla för stil och stämningar.
