Dags att sammanfatta intrycken av en vecka under belägring av det moraliska och evenemangsmässiga fiasko som gått under namnet Eurovision här i Malmö. Det blir en punktlista.
- En besvikelse att Eurovision-fansen (över lag) tycks ha missat att deras evenemang kidnappats för artwashing av ett pågående imperialistiskt folkmord. Lagom glittrigt och inkluderande och inte så lite världsfrånvänt.
- EBU som fattade det ödesdigra beslutet att låta Israel medverka uppenbarligen är en politiskt styrd organisation där inte minst Tyskland (som står för en rejäl del av EBU:s budget) säkert satt ner foten i frågan, med sin av historisk skuld förvrängda verklighetsuppfattning (läs: stöd för Israel).
- Det verkliga terrorhotet som skapade otrygghet i staden visade sig vara poliser och helikoptrar och krypskyttar på taken. Hur någon kan få för sig att detta ökade ”tryggheten” är bortom mitt förstånd (såvida det inte fanns konkreta terrorhot och om så var fallet så ut med den informationen, tack). Kanske lika bra att permanenta detta pittoreska inslag i stadsbilden; en automatvapenförsedd polis i varje gathörn. Malmö kanske ska investera i sin egen iron-dome när vi ändå är igång. Nej, just terrorhotet är ju Malmöborna själva (de icke-vita fridstörarna vill säga). Det funkar ju inte.
- Om det inte var tillräckligt tydligt redan så är det nu helt klarlagt för mig efter att direkt kunna jämföra med verkligheten. Nyhetsmedias rapportering är lika förvrängd som ett kaleidoskop. Det finns inget sätt att leda det tillbaka till något verkligt. Man kan vrida på det (byta en kommersiell tidning till en annan eller public service för den delen) men det ger bara ett annat bisarrt mönster som mest syftar till att kittla sinnena för upprördhet och rädsla.
- Antisemitism är ett begrepp som numera helt saknar innebörd. Tragiskt. Jag är bedrövad över att vissa judar i Malmö känner otrygghet men konstaterar också att andra obekymrat tycks kunna gå i propalestinska protesttåg med kippa och allt utan problem. Sen kan man ju undra över varför inte fler muslimer känner sig otrygga med tanke på att att vi har ett uttalat (utskrikigt snarare) antimuslimskt parti som leder (i praktiken) vår regering. Eller, ja, just det. De kanske känner sig (och med all anledning, visitationszoner och all annan skit som följer på den politiska demoniseringen) otrygga men det rapporteras inte i nyhetsmedia (se föregående punkt).
- Malmös politiska ledning med Katrin Stjernfeldt Jammeh i spetsen (sin evigt milda uppsyn till trots) företräder inte Malmöborna utan främst kommersiella intressen. En misstanke som förvisso funnits länge. Närmast smärtsamt tydligt när folkets park helt sonika beslagtogs och gjordes till tivoli för festsugna turister (se punkt ett vad jag tycker om dessa) med förmodar jag man tänkt härliga sedelbuntar att sprida över näringsidkarna (som förstås var sura över att demonstranterna la sordin på kommersen).
- Som statistiker måste jag påpeka att folkets Eurovisonröster som placerade Israel högt antingen får tolkas som ett uttryck av musiksmak då det inte har något att göra med den politiska frågan eller som en politisk röst då den är helt meningslös eftersom det inte gick att rösta mot eller för något annat alternativ (eller jo, Ukraina då som också fick många av folkets röster). Att från detta dra slutsatsen att Israel har svenska folkets stöd för sitt krig är direkt korkat.
Härligt ändå att så många visade sitt missnöje på gator och torg under fredliga former. Dessa människors mod och engagemang är ändå hoppingivande.