Snöat in på omgivnings­musik eller ambient som är den gängse termen. Min musik­smak drar annars gärna mot det lite udda och utrycks­fulla men jag har upp­täckt att det finns en del situa­tioner då musik som med­vetet inte söker att upp­märk­sammas är rätt melodi. Fall­gropen är att den ändå ska tåla att skär­skådas (skär­höras?). Man får se upp för gränsen där ambient övergår i new age/avslapp­nings­musik som bara är irri­terande om du verk­ligen lyssnar.

Hoppar  klassik­erna av genrens om inte skapare så åtmin­stone namn­givare Brian Eno, då dessa är relativt väl kända och tipsar istället om två skivor från sent 80-tal av David Sylvian och Holger Czukay: Plight & Pre­monition och Flux + Muta­bility.

Första skivans titel Plight & Pre­moni­tion – Besvär och för­aningar låter ju illa­varslande men musiken är inte på något sätt oroande utan på sin höjd lite kal och öde. Det är två sid­långa (LP-sidor då ≈ 20 min)  stycken med lång­samt svep­ande ackord. Några piano­toner, en liten flöjt­figur här och där, Czukay skruvar in lite AM-radio och lite fjärran Morse-kod som hade varit intressant att avkoda. Mycket smak­fullt ihop­snickrat allt­ihop.

Andra skivans titel Flux + Mutability är mer beskri­vande. Åter två sid­långa stycken men nu med mer rörelse och ut­veck­ling. Fram­för­allt första delen Flux med under­titeln A big bright colourful world drivs fram av slag­verk och gitarr från Zcukays CAN-kollegor Jaki Liebezeit och Michael Karoli. Det blir dock aldrig så aktivt att det faller ur ambient­ramen.

 
Ambient ska fungera som del av om­givningen och röra sig precis på gränsen till ditt med­vetna lyssn­ande. De här två skivorna är musik som verk­ligen tål att knappt höras.