NATO och kärnkraftsfrågan är exempel på försök att skapa orsak dvs en demokratisk process till en effekt, dvs ett politiskt utfall eller beslut, men där ”orsaken” faktiskt tillåts först efter effekten.
Högerns ”svar” på klimat och energikrisen – kärnkraften utsattes inte för någon form av kritisk granskning av tongivande media innan valet och NATO-medlemskapet ska vi inte prata om. Båda dessa frågor har sedan getts visst kritiskt mediautrymme, men vad syftar det till nu när skadan redan är skedd? Svaret är att hyfsa till medias självbild som tredje statsmakt och del av en fungerande demokrati.
Det ligger nära till hands att mynta ett nytt begrepp för denna sorts retrokausal fasadputsning – democracy washing.