Sett första två avsnitten av Netflix-serien efter Liu Cixins utmärkta SF-roman The Three-Body Problem. Börjar med kulturrevolutionen och offentlig avrättning av fysiker som inte vill avsäga sig sin vetenskapliga världssyn till fördel för partiets doktrin. Stark scen. Låt mig återkomma till detta men först lite snabb reaktion på själva filmatiseringen (seriefieringen?):
Helt ok skådespelare över lag med undantag för Eiza González som ser ut som en utomjording med läppförstoring och underlig haka. Bryter realismen då hon ska föreställa en nördig fysiker. Inte en omöjlig men nog synnerligen ovanlig kombination att vara så upptagen av sitt utseende och samtidigt världsledande forskare och entreprenör inom nanoteknik. Sen stör jag mig på det omotiverat flitiga rökandet i var och varannan scen. Trodde det var något man undvek nuförtiden i filmproduktioner. Tradigt också (om än säkert kommersiellt logiskt) att man flyttat stora delar av historien från Kina till England. Lite svårt att förstå varför. Som om vi inte har sett tillräckligt med typiskt brittiska karaktärer i typiskt brittiska pubar.
Tillbaks till kulturrevolutionen och auktoritär dogmatism. Fick mig att reflektera att det inte har något specifikt med Kina att göra. Det är samma i alla auktoritära system oavsett geografi, kulturhistoria eller ekonomisk system.
Jag jobbade ett antal år för Hans Rosling och en av hans teser var att vi fastnat i en Tin-tin förståelse av världen (ouppdaterad sedan 50-talet) med distinkt uppdelning mellan u-länder och i-länder, när det i själva verket numera finns länder på ett stort antal utvecklingssteg som behöver förstås utifrån sina förutsättningar. Min poäng här är att det på samma sätt sedan länge är oomtvistligt att dikotomin demokratiskt/frihetligt/kapitalistiskt mot auktoritärt/kontrollerande/socialistiskt/kommunistiskt visat sig vara en historisk parentes (om den någonsin var annat än ideologi). I själva verket visar det sig vara fritt fram att blanda av dessa ingredienser. Kontrollerande, auktoritär kapitalism som i Kina och Ryssland och delar av USA (delstater med konservativ kristen agenda tex som Texas och Florida). Formell demokrati lika lite som det kapitalistiska systemet visar sig vara en garant för frihet och framsteg. Vad denna insikt framförallt borde innebära är att det inte längre duger att avfärda en socialistisk frihetlig samhällsvision som något som med nödvändighet leder till Stalinismens fasor. Det är helt enkelt inte trovärdigt längre.
Apropå dogm så associerade jag också till klimatminister Pourmokhtari och hennes (Hon framstår mer och mer som Tidöregimens svar på Bagdad Bob) reaktion på Klimatrådets sågning av regeringens klimat”plan”. Samma typ av klassintressen (som under kulturrevolutionen (eller valfri religiös dogm eller McCarthyismen i USA)), i det här fallet den vilseförda, bilburna medelklassen i maskopi med SD:s ynkligt inåt- och bakåtsträvande väljarskara av impotent ”manlighet” med macho-teknikfetisch (kärnkraft och annat som är lite kittlande farligt), väger uppenbarligen för henne och hennes regeringsunderlag tyngre än all vedertagen forskning och erfarenhet.