För de matematik­intresserade så får jag tyvärr meddela att rubriken var klick­bete. Det här in­lägget handlar om bas i musiken.

Bas är ett ton­register som har all­deles sär­skilda aku­stiska kvali­teter. Riktigt låg bas kan även döva ”höra” (och dansa till) via kroppen om den är till­räckligt ljud­stark. Andra gången jag såg Public Enemy så blev jag fysiskt illa­mående av basen. Första gången blev jag bara golv­ad av upp­levelsen.

Här är 10 basister som gjort starkt av­tryck på mig (alfa­betisk ordning):

  • Ron Carter För drygt 20 år sedan börj­ade jag intress­era mig på riktigt för jazz. Ron Carter går inte att und­vika. Han har spelat med allt och alla och man hör att det är han. Två person­liga favo­riter är med A C Jobim på fantast­iska skivan Stone flower och på Steve Kuhns eponyma skiva Steve Kuhn. Finns en dokumentär på svt om Carter just nu.
  • Holger Czukay är för mig ur­sprung­ligen inte bekant som basist utan som experi­mentell musiker som dök upp på David Sylvians (från bandet Japan) solo­plattor. Men nyligen har jag upptäckt hans bak­grund i kraut­rock­legenderna Can och där spelade han bas och skapade till­sammans med fan­tastiske trummi­sen Jaki Liebe­zeit deras unika och hyp­notiska driv. Skivan Tago mago är en favorit men det finns mycket.
  • Derek Forbes var basist i Simple minds under deras bästa år. 80-talet var en tid då bas fick spela en fram­trädande  roll i musiken och detta gällde defi­nitivt Simple minds. Theme For Great Cities från Sons and Fascination är ett bra exempel.

    Simple minds 1981. Derek Forbes längst till vänster.

     

  • Simon Gallup Tidiga the Cure är ett annat band som lät basen ta plats. Jag miss­tänker att Robert Smith låg bakom mycket, även de minnes­värda bas­figurerna men inte desto mindre gjorde Gallups bas­spel stort avtryck. Klassiska A forest är väl kanske det tyd­ligaste exem­plet. Gallup och Smith sam­arbetade faktiskt redan innan the Cure i kort­livade projektet Cult hero vars låt Cult hero också är en basfest.

    Inte bara musikaliska hjältar. Jag ville ha frisyren också. Gallup till vänster.

  • Peter Hook Joy division som blev New order är ytter­ligare exempel på band där basen får ta plats. Peter Hooks melo­diska och chorus­dränkta spel defi­nierar deras tidiga sound. Första New order plattan Movement är min favorit. Soundet är fort­farande rått och naket.

    Kon­volutet är i matt papp som för­stärker funkis­känslan. Bland de snyggaste om­slagen som gjorts.

  • Steve Kilbey Enig­matisk låt­skrivare och sångare i the Church men också basist. Nu är väl kanske de ring­ande gitarr­erna mer än bas­spelet det som ut­märker the Church, men han är så cool och det är något med att han sjunger och spelar bas som får en synergi med ett spännande sångregister där han gärna sjunker ner i oväntat låga bas­toner. Lyssna på Almost With You t.ex. Magiskt.

    Fortfarande anslående snygg.

  • Mick Karn Här är en som sticker ut. Bandet Japans basist som fram­förallt på plattan Tin drum hittade vad jag då upp­levde som ett helt unikt sound. Har senare upptäckt hans idol Percy Jones (Lyssna på Eno:s Another green world t.ex.) som får man väl då er­känna var ori­gin­alet. Hur som så funk­ade hans gliss­ando­rika bas­figurer extremt bra ihop med det asia­tiskt inspi­rerade soundet på fram­förallt Tin drum. Riffet i Sons of pioneers är oslagbart coolt.
  • Bill Laswell är coolaste produ­centen som sedan 80-talet rört sig obe­hindrat mellan jazz, experi­mentellt, funk och hårdrock (Motör­heads Orgasma­tron). Han är också en riktigt tung basist. Plattan Low life med fri­jazz­saxo­fonisten Peter Brötzman och hans eget band Materials skiva Seven souls är favo­riter.
  • Chris Squire Proghjältarna Yes oefter­liknelige basist. Han har ett helt eget sound. Kraft­fullt och melo­diskt. På Heart of the sunrise från skivan Fragile är han och trummisen Bill Bruford i en helt egen klass.  Annars är skivan Relayer min Yes-favo­rit och där finns det ett över­flöd av bas­briljans.
  • Tina Weymouth Talking Heads basist är avgjort inte köns­kvoterad. Hon spelar fan­tas­tiskt.  Duo­versionen av Psycho killer från konsert­filmen Stop making sense eller vad som helst från Remain in light eller Speaking in Tongues är mäster­ligt.