Elin af Klintberg skriver om att det blivit fler foliehattar i en krönika i SvD.
Man får väl se ut hur man vill på sin bildbyline. Men den här posen gör åtminstone mig väldigt obekväm. Något avgjort drygt över den. Bildgooglade och hon kör den ofta, så avsiktligt. Undrar vad det är tänkt att signalera.
Jag ser dem plötsligt allt oftare. Personer som ramlat ner i konspirationsteoriernas kaninhål. I min umgängeskrets föddes framför allt personlighetstypen under pandemin.
En av hennes bekanta har identifierat Bill Gates och World Economic Foorum som epicentrum för en världsomspännande frihetshatande konspiration. Det intressanta är att hon konstaterar:
Men det som skiljer personerna i mitt umgänge från klassiska konspirationstroende är att de både är intelligenta och högutbildade. Inte heller är de Krist- eller Sverigedemokrater som i undersökningar visat sig vara överrepresenterade bland foliehattar.
Detta är ett vanligt missförstånd; att intelligens eller utbildning har med faktaresistens eller konspiratoriskt tänkande att göra. Foliehattar är vi i själva verket allihopa. Man ska istället fråga sig på vilket sätt avvisandet av viss fakta fyller en funktion i relation till vissa känslor, värderingar och mål.
Min kollega Mikael och jag gjorde en kort film på temat för ett par år sedan.
Slutligen frågar af Klintberg sig om hon kan fortsätta umgås med foliehattsvännerna. Hon tycker det men drar gränsen vid förintelsen (och skolskjutningsförnekande mer överraskande).
Med vetskapen att vi alla är foliehattar så framstår frågan på ett metaplan plötsligt som faktaresistent i sig själv. En resistens mot en viss typ av faktaresistens. Jag betvivlar verkligen inte förintelsen (eller skolskjutningarnas realitet) men tycker samtidigt att t.ex. lagstiftning mot detta är helt fel. Det är kontraproduktivt, förflyttar frågan från något som är underbyggt av evidens till dogm. Dogmer kan verka starka men är fundemantalt ostabila i det att de just inte har något fundament.