Läser om medierna och höger­extremismen i Afton­bladet. Skri­benten Cas Mudde skriver insikts­fullt (fet­stilen är min):

Som ut­talad kritiker av mediernas be­­vakning av extrem­­högern får jag ofta frågan hur den borde gå till. Det är av flera skäl en kom­plex fråga. Ett är att det finns en stor spänn­ing mellan hur jour­­nalister och läsare ser på medierna, och vad de egen­t­ligen är. Idén om medierna som demo­­kratins vakt­­hund är populär, även bland journa­­lister, men sanningen är att nästan alla medier är en affär. Följ­­aktligen har de i slut­­ändan en eko­nomisk logik, inte en pol­itisk eller demo­­kratisk – vilket för­­klarar deras sym­b­iotiska för­­hållande med extrem­­högern. Därmed inte sagt att saker och ting inte kan för­­bättras.

En ung Wolodarski. Chefredaktör på DN. Tror han tänker på sig själv som demo­­kratins vakt­­hund. Alla skapar vi be­kväma hist­orier om oss själva och vår plats i världen. Woff!

Han exem­pli­fierar hur media hamnat (försatt sig) i ett sym­­biotiskt för­­hållande till extrem­­högern (Trump inte minst). De ut­­nyttjar varandra, är båda eko­nomiska vinnare. De är s.k. frenemies.

Hans för­­slag på för­­bättringar är väl ok men inte särskilt över­­tygande. Grund­­problemet är precis vad som sägs i citatet: ”alla medier är en affär” och idén om medierna som demo­­kratins vakt­­hund är just bara en idé. Det är i själva verket lätt att här­leda att affärs­­drivande media ound­­vikligen skapar just den här sortens problem och i själva verket under­­gräver en fun­gerande demo­krati.

Att skapa för­­utsättningar för verkligt fria medier utan­för affärs­­logiken är förstås vägen framåt, men skri­benten är amerikan och en sådan tanke är kanske utan­för den ideo­­logiska hori­­sonten. Såg värde­lösa Suhonen & Jönsson på svt med titeln ”Lägg ner svt?” Program­titeln säger allt. Aldrig har ett problem­formulerings­privilegium varit tyd­ligare. Det finns säkert saker som går att för­bättra med public service (som dess absurda de­finition av objek­tivitet) men det verkliga media­problemet är ju som artikeln ovan på­pekar, de affärs­drivande medierna. Före­ställningen att public service skulle dom­inera media­landskapet, eller ens märk­bart balansera hel­heten är rent nys. Förövarna spelar offer.