Mental istid är namnet på en Ebba grön-låt. Läser texten nu och inser att den handlar om rädslan för en totalitär stat, kontroll genom datorer och inskränkandet av den personliga friheten. Hade lite glömt bort att punken var en anarkistisk  rörelse.

Anarki i Sverige? Ett visst mått av det hade nog inte skadat.

Om inte istid så åtminstone lågkonjunktur tycks råda nu. Roland Paulsen skriver i DN om den utbredda psykiska ohälsan, psykoterapeuterna som de senaste generella experterna och psykoterapins problem med att replikera sina studier.

Roland Paulsen. Läs hans böcker!

Han påtalar att det ekonomiska läget redovisas och skärskådas dagligen, men det psykiska läget hos befolkningen är jämförelsevis i medieskugga. Han gör snabb redovisning av var vi befinner oss i den psykiska konjunkturen:

Det allmänna måendet är hårt pressat. Enligt flera bedömare befinner vi oss i en depression. Depressionen sträcker sig över årtionden och fördjupas för varje år. Det psykiska måendet är sedan lång tid tillbaka den främsta orsaken till sjukskrivning och ungefär en av sex svenskar tar enligt Socialstyrelsens data någon form av psykofarmaka.

Följer upp med lite fakta:

Bland barn yngre än 18 år har andelen som konsumerar antidepressiva ökat fyrfalt sedan 2006. Andelen barn som under samma period får melatonin för att sova har under samma tid ökat trettiotvåfalt, och för andra sömnmedel och lugnande är kurvan nästan identisk.

och vidare:

Ungefär fyra av tio svenskar uppger att de lider av sömnproblem. Bland barn har andelen med sömnproblem nästan fördubblats sedan Folkhälsomyndigheten inledde sina mätningar 1985. Vidare ser man att andelen 11–15-åringar som uppger att de har känt nedstämdhet varje dag har trefaldigats sedan 1985. För unga vuxna ser svår ängslan, oro och ångest ut att ha ökat med lika mycket sedan millennieskiftet. 1985 uppgav var tionde 15-årig flicka problem med nedstämdhet. I dag är de över hälften.

Det är en utmärkt skriven och angelägen artikel som tydligt pekar ut problemet med att vi misstar medel och mål. Ekonomin är ett medel för ett mål, nämligen befolkningens välbefinnande. Att blint fortsätta att anta att det finns en direkt (eller ens positiv) koppling mellan dessa är det första problemet. Det andra stora problemet är det som Paulsen själv lyfter som slutkläm, nämligen den individualiserade världsåskådning som osynliggör det strukturella grundproblemet; kapitalismen och ovanpå den många lager av antisamhällelig (”liberal” brukar den kalla sig) ideologi.

Här är sista stycket i artikeln. Jag är lite rädd att företrädare för det psykoterapeutiska skrået kommer ta illa upp och helt missa att detta inte är riktat mot dem utan att de bara är symptom på en djupare sjuka (Nu när jag skriver det så inser jag att detta absolut kommer hända).

Den terapeutiska blicken fastnar i stället, även när den tar relationella faktorer i beaktande, alltid på mikroplanet. Den gör lidandet till ett personligt missöde, till en ”konflikt”, ”felinlärning” eller ”kemisk obalans i hjärnan” som bara råkar uppstå synkront hos allt fler. Om vi åtminstone ibland kunde lägga dessa individualiseringar åt sidan skulle förutsättningarna för en klarare sikt radikalt förbättras.