De hänger liksom ihop dessa begrepp motor och män. Har en vän som anförtrodde mig att den plats han var lyckligast på i hela världen var bakom ratten. Gärna på en långkörning ner genom Europa. En verkligt trygg plats (Inte egentligen då, långkörningar är förstås inte ett tryggt sätt att resa).
En djupt förankrad kulturell kärlek tycks etablerad mellan män och deras bilar. Bilen är en symbol för egenmakt, styrka och frihet. Av någon anledning är kvinnor mer intresserade av att sträcka ut sig på motorhuven. Där solbadar de gärna.
Könsroller är verkligen underproblematiserade.I de flesta frågor är jag mer av en materialist när jag försöker bena ut vad som pågår och det finns gott om materialistiska problem mellan könen. Oförsvarliga skillnader i makt och möjligheter på så många plan. Den feministiska kampen är långt ifrån över.
Inte desto mindre har jag en känsla av att värderingar spelar en avgörande roll i just den här problematiken. Könsrollerna helt enkelt. Det är förstås sammanflätat. Kärleken till bilen är ett exempel. Teknik är manligt kodat.
Ett missförstånd är att det finns två (normativa) könsroller. I själva verket finns det bara en könsrollsuppsättning. Män bär inte bara den manliga könsrollen utan minst lika mycket den kvinliga. Det samma gäller förstås kvinnor. Hur skulle annars (normativa) mödrar kunna koda sina söner till ”män”.
Jag fastnade på Motormännen eller som de kallar sig nuförtiden M Sverige, för att de i min värld är lika otidsenliga som om det skulle finnas Tobaksmännen eller jag vet inte Kärnfamiljsförbundet. En sorts tidskapsel från 50-talet.
I själva verket kom jag att tänka på Motormännen som ett uppslag till en novell. Plotten skulle vara att hela denna organisation bara är en fasad. Dess otidsenlighet en styrka, då ingen riktigt längre tar den på allvar, ännu mindre granskar verksamheten. Men i hemliga styrelserum är det i själva verket här som samhället formas. M Sverige är Illuminati.
Slutligen noterar jag att ordet bila finns både som verb och substantiv. Giljotin typ.