I Sydsvenskans ledare skriver Evelyn Schreiber (ännu en aptonym) om att vänstern gör en slapp analys av konflikten mellan Israel och Palestina.
I vänsterns imperialistiska maktanalys är allt som är gott och ont, rätt och fel, alltid lätt att särskilja. Världen är uppdelad i förtryckta och förtryckare, offer och förövare.
Och Israel är alltid det senare.
Schreiber tycker vi ska nyansera. Hon gör en referens till ”verkligheten” (ouch!) och ställer den mot ”campusdemonstrationer”, vilket inte känns så nyanserat till att börja med men låt gå. Resonemanget är att Israel har lagstadgade rättigheter för HBTQI-personer, något som inte finns i Gaza eller på Västbanken och drabbar dessa grupper hårt. En halshuggning ska ha skett t.ex.
Är det fruktansvärt att man blir halshuggen för homosexualitet? Ja! Borde det finnas lagstadgade rättigheter för HBTQI-personer överallt? Ja!
Har det någonting överhuvudtaget med frågan om vilken stat som ockuperar och förtrycker vem i Israel-Palestina konflikten? Nej!
Tycker Schreiber att bristande HBTQI-rättigheter är ett legitimt skäl att förtrycka och ockupera ett annat land? Är hon imperialist? Korstågsriddare?
Kanske inte riktigt. Slutpoängen är:
Det betyder inte att Israel är immunt mot kritik, och förändrar inte palestiniernas lidande i kriget. Men det nyanserar bilden av vad som sker en aning.
Varvid vänstern anklagas för att blunda för Hamas förtryck av sitt eget folk. Belägg för det erbjuds inte. Det är samma gamla visa. Om man kritiserar Israel så måste man samtidigt ta avstånd från något annat. Oftast antisemitism men i detta fall förtyck av HBTQI.
Om det är något som är slappt så är det Schreibers nyansering. I själva verket tycks hon vara den som vill prata ont och gott, rätt och fel i simplistiska termer.
Vänstern har inga problem med att hålla två tankar i huvudet samtidigt. I verkligheten till skillnad från på Sydsvenskans ledarredaktion, för att låna en kass argumentationsstil från Evelyn Schreiber.