Vara. Verb och substantiv. Mind­fulness i att ”bara vara”. Eller hyper­kommers­ialism i att vara en vara. Läser Asta Olivia Norden­hofs DJÆVLEBOGEN om kärlek under kapital­ismen. Andra delen av hennes roman­följetong om Scandinavian Star.

Penge på lommen heter första delen. Mycket bra.

Exi­stensen och dess för­ut­sätt­ningar. Ur­ämnet för alla be­rätt­elser antar jag.

Att skriva är själv­upptaget. Skriv­andet kristalli­serar på något sätt exakt hur upp­taget jaget är av sig självt. Det handlar inte om att skriva utan om själva jaget. Dags att redo­göra för min filo­sofi kring det. Jaget är för mig den enda säkra kun­skapen; Descartes Cogito, ergo sum. Jaget är en dua­litet av detta tänk­ande och dess skåde­plats. Det exi­sterar ett något som tänker. Vad är detta något? Kognitions­vetare som jag är så är jag skep­tisk till sinne­världen, det vi erfar genom vår kog­nition. Om det finns något utanför jaget så är det nog för all­tid okonfirmer­bart. Mitt jag för­nimmer förstås en sådan sinne­värld, men är den verklig? Det går inte att veta. Jag vet mer om hur kogni­tionen för­vränger än om det jag erfar över­huvud­taget är verkligt. Det här är för­stås inte ori­ginella tankar och inte nytt. Bara min bästa för­ståelse just nu. Att vara är förstås huvudsakligen ett tillstånd av ovetande, så man får leva med att inte-jaget vilar på tvivelaktig grund men det händer grejer åtminstone.

Har ett starkt intr­esse för kosmo­logi. Insåg att det kanske bara är en proji­cering av själv­upp­tagen­heten. Är kosmos en för­modad plats där jaget ut­spelas. Eller vice versa. Jaget den plats där det fö­rmodade kosmos ut­spelas. Samma sak. Hur som ger meta­foren mellan kosmo­login och jaget mig en ram för hur jag före­ställer mig jagets dyna­mik över tid.

Big bang är födseln. En noll­punkt (Jag före­ställer mig då all tid innan min födsel med för­modade för­äldrar och hela evo­lutio­nen ihop­tryckt till en singu­laritet). Sen följde en overk­ligt snabb expan­sion av kosmos­/jaget. Efter en tid (vad är det?) så blir ut­veckl­ingen stabi­lare och kosmos/jaget tar mer och mer komplex form. Pro­cesser blir re­sultat som blir del av pro­cesser som blir nya re­sul­tat. Orsak och verkan. Tyngd­kraften och de andra fysik­aliska kraft­erna styr kosmos och jagets kognitions­apparat matar sig själv med intryck och utvecklas på samma sätt.

Ser jag ett för­tängt trauma?

Vi kan med kraft­fulla tele­skop se till­baka och kon­firmera att detta hänt kosmiskt. På samma sätt har jaget minnen som kan be­kräfta jagets mognads­process. Men vid någon punkt upphör minnena på samma sätt som tele­skopen inte längre tränger genom. Är kanske mysterierna i den kosmiska bakgrunds­strålningen samma som Freuds för­trängda eller rent av onå­bara barn­doms­minnen?

Så före­ställer jag mig det så här långt. Det är dock bara expo­sitionen. Därav #1.

I nästa inlaga jagets kosmo­logi #2 kommer mer hand­ling och kanske lite mer ut­man­ande tankar.