Här är en verklig ledstjärna som följt mig och visat vägen sen före tonåren. Det är den belgiske tecknaren, humoristen och satirikern André Franquin (1924-1997).
Minns inte om det var Spirous äventyr eller den banbrytande serien om antihjälten Gaston som fångade mig först.
Gaston och en irriterad Spirou
Båda är sprängfyllda av Franquins eleganta humor och humanistiska livssyn. Jag är pacifist och arbetslinjeskeptisk till stor del tror jag tack vare Franquin och hans sätt att driva med all makt, miltär och borgerlig pliktetik. Långt senare fick jag läsa hans Svarta idéer och då brast väl dammarna kan man säga. Vid det laget hade han dessutom utvecklat en helt unik raffinerat flödande och dynamisk tecknarstil. Helt skild från t.ex. Hergés Ligne claire.
Spirou var en serie han tog över men han förde in massor av fantastiska karaktärer som Greven av Champignac, ”Skurken” Zafir och förstås från den palombianska djungeln Marsupilami.
Albumet Familjen Marsupilami är ett absolut mästerverk.
Franquin hade problem med återkommande depressioner och var tydligen enormt självkritisk. I mitt huvud befinner han sig alldeles i närheten av en annan ledstjärna med liknande humanism, svart humor och ohejdbar fantasi, nämligen författaren Kurt Vonnegut.
Avslutar med ett märkligt sammanträffande. En av de fantastiska svarta idéerna först och sedan en bild på en tavla min fru fick i arv från sin morfar. Den hänger ovanför min vibrafon. Jag älskar den tavlan.
Svart idé om existensen
Svårläst signatur tyvärr. Polsk konstnär 1962