Här är 10 av mina favoriteralbum av ledstjärnan Ryuichi Sakamoto i kronologisk ordning:

  • Thousand Knives, solodebutalbum 1978. Skivtitel från boken Miserable Miracle av Henri Michaux (kolla in den med). Titellåten är ett nästan 10 minuter långt rytmiskt och melodiskt synthmästerverk, vasst och hallucinatoriskt som tusen knivar.

  • B-2 Unit. 1980 kom denna kompromisslösa elektroniska pärla. Hård och vacker. Lite oväntat är den producerad av Sakamoto och Andy Partridge från bandet XTC (också favoriter, men helt annan musik). Snyggaste omslaget dessutom i El Lissitzky-anda.

  • Technodelic, 1981. Sakamoto som en av 3 medlemmar i bandet YMO. De andra två: Haruomi Hosono och Yukihiro Takahashi är också fantastiska, särskilt Hosono. Musiken har jag älskat sedan 80-talet. Lika delar unik synthpop och mer atmosfäriska, ibland närmast ambient spår. Fick tag på en vinyl av denna nyligen.

Technodelic med inlaga lämpligt utlagd på min Moog Matriarch

  • Illustrated Musical Encyclopedia, 1984. Omslaget är ett exempel på Sakamotos intelligens och humor. På denna platta visar han hur encyklopedisk hans musikalitet är. Täcker in allt från japansk folkmusik till storbandsjazz och vidare in i framtiden. Han poserar inte bara vid flygeln utan var klassiskt skolad, tydligen virtuos pianist.

Kolla skuggan

  • Merry Christmas Mr Lawrence, från 1983 är musik till filmen med samma namn. Väldigt starka teman och snygga stråkar. Sakamoto spelar dessutom en av huvudrollerna mot David Bowie i denna rätt så drabbande film. Låten Forbidden colours har David Sylvian (också ett geni) från bandet Japan som sångare. Ett samarbete som skulle visa sig fruktbart och upprepas i många projekt.

Sylvian kallades för ”the most beautiful man in the world.” Jag tycker han har konkurrens direkt till höger.

  • Hope in a Darkened Heart, 1986. Här är Sakamoto arrangör och producent (har gjort alla arrangemang och stått för musiken) åt brittiska sångerskan och låtskriverskan Virginia Astley. Underbar mix av puttrande syntharpeggion och Astleys unika högt svävande spröda röst och folkmusikaktiga kompositioner. En duet med David Sylvian dessutom som bonus.
  • Discord, ett timlångt orkesterverk från 1998. Musik som påverkade mig mycket när den kom. Oroande och vackert på samma gång. Fyra delar: ”Grief”, ”Anger”, ”Prayer” och ”Salvation”. Musiken uttrycker sorg och frustration över världens tillstånd med svält, krig och orättvisor. Discord är således en klurigt aptonym och dubbeltydig (musikens bitvis atonala klanger/tillståndet i världen) titel på detta mästerverk.
  • Love is the Devil, 1998. Elektronisk och mörk musik till en film om konstnären Francis Bacon. Av någon anledning har jag aldrig kommit till att se filmen trots att jag lyssnat väldigt mycket på musiken. Tror filmen är bra. Derek Jacobi spelar Bacon.
  • Casa (2001). Samarbete med cellisten Jaques Morelenbaum och sångerskan Paula Morelenbaum. Bara låtar av Antonio Carlos Jobim, huvudsakligen inspelat i Jobims undersköna villa i Rio (därav Casa). Sakamoto spelar på den bortgångne Bossa nova-legendarens flygel. Bästa kompositionerna i magiska framföranden. Såg koncert med cellisten Morelenbaum (som gjort mycket med Caetano Veloso, annan hjälte) i Köpenhamn för några år sedan. Fantastiskt.
  • Insen, 2005 är ett samarbete med electronica-artisten Alva Noto. Minimalistiska uppklippta rytmer och manipulerade pianoklanger producerar alldeles särskilt njutbar ambientelectro. Såg dem live i Köpenhamn senare. Enda gången jag sett Sakamoto live. Tyvärr inte riktigt bästa livemusiken men jag var förstås ändå i trans. Sakamoto kröp omkring i flygeln och knäppte på strängarna bland annat.

Bara ett urval av personliga favoriter. Man kan ta en skiva  i blindo och det är ett guldkorn när det gäller Sakamoto. Hans allra sista skiva och 15:e soloskiva blev 12 från 2023. Minimalistiska piano och elektronicaskisser i skuggan av cancern. RIP Ryuichi.

.