”Dagarna” låter som titeln på en självbiografisk bok. Inte så dumt*. Jag får känslan av ett förnekande av att det finns någon meningsful större enhet. Dagar låter sig inte förstås i veckor eller månader än mindre år. Var dag är sig själv, frikopplad från några längre förlopp. Ett liv beskrivet av en temporal isolationist och lokalpatriot. Hade varit kul att läsa. En antites till all storytelling som pågår när vi betraktar våra liv. ”Vinnarna skriver historien” brukar det heta och det stämmer nog. Historien/Storyn om våra liv skrivs av vinnaren d.v.s det jag som betraktar från nutid, med nutidens perspektiv, mål och värderingar. Det är en del av den ständigt pågående process som kallas begripliggörande; Hur vi får oss själva, vår situation och kontext att bli sammanhängande och begriplig. Här är en tes ur min story: Begripliggörande är det viktigaste konceptet för att förstå männsikors psykologi och beteende och med det livet. Kommer skriva mer om det i senare inlägg. Nu mer om dagarna. Låt oss börja med veckodagarna.
Idag är det fredag, det är asaguden Frejas dag. Lördag är lögardagen, då man lögade sig, alltså badade. Söndag är solguden Sols dag. Söndag har haft en tuff resa från att vara veckans första dag med all prestige det innnebär till att degraderas rakt ner till 7:e och sista plats, något som blev internationell standard först 1972. Måndag känner nog de flesta till är månens dag (asaguden Måne i själva verket), men att tisdag är asaguden Tirs dag kanske är mindre känt. På danska är det tydligare: Tirsdag. Asaguden Tir var en slags krigsgud med heder och rättvisa som sitt gebit. Han var enhandad efter en episod med Fenrisulven. Min dotter bär namnet Tira, vilket är en feminisering av Tir. Jag är pacifist och tycker heder och rättvisa är problematiska begrepp så det var följden av dålig research. Onsdag vet nog de flesta är asarnas ledare Odens dag. Jag tänker på dagen på tyska istället. Mittwoch (bokstavligen ”mitt-i-veckan”) är så härligt tyskt konkret och informativt. Torsdag slutligen är förstås allas favorit-asagud Tors dag. Han med sin hammare Mjölner. När jag studerade datologi fanns det på institutionen ett mjukvaruprojekt vid namn Mjölner som var intressant. Jag gillade själva namnet och har återanvänt det i andra sammanhang. Skrev en kontrafaktisk (eller?) historia om ett hemligt svenskt kärnvapenprogram som just fick heta Mjölner.
Det var (vecko)dagarna. Kanske gör tillvaron begripligare. Kan inte hålla mig från att skriva något kort om månaderna också. Det är så kul att de är felnumrerade. Vid september svek fantasin och det blev helt enkelt ”månad 7 ” (sept=7) = september. okt = 8, nov=9 och dec=10 d.v.s december. Man införde helt enkelt två nya månader men ändrade inte namnen. Kul tycker jag. Denna förståelse öppnar också upp för (vilket jag sett i äldre skrift) en sorts förkortningar som sparar skrivtecken. Istället för det niobokstaviga september skriver man bara 7:ber. En besparing på 4 tecken! På samma sätt 8:ber, 9:ber och 10:ber. Om man gillar sånt kan jag även tipsa om ett extremt exempel: et cetera brukar ju förkortas etc eller e.t.c, men tack vare Ampersand-tecknet ”&” som ju kommer från franskans et (och dess namn från det engelska uttrycket ”et per se” dvs ”et” i sig självt) så kan man ju skriva &c. Detta bruk såg jag först hos författaren David Foster Wallace men upptäckte sedan att det emanerar (Vad vet jag. Kanske finns en längre linje) från Wallaces idol Thomas Pynchon. Som också gav mig mitt engelskspråkiga favoritexempel på ett autologiskt ord: ”Ss”, dvs plural av den versala bokstaven S.
Pynchon finns förstås inte på bild. DFW är också en hjälte, nästan ledstjärna. Googla ”This is water”.
‹ Visar sig att det är en delvis självbiografisk bok av Taha Hussein.